Den klassiska “sjukdombaserade” förklaringsmodellen är att psykiatriska preparat helt eller delvis återställer en underliggande biologisk ”abnormalitet”. Den existerande evidensen för detta synsätt har blivit ifrågasatt. I frånvaron av tydlig evidens för att psykiatriska preparat behandlar separat sjukdomar har en ”preparatcentrerad” förklaringsmodell föreslagits som mer korrekt och användbar.

En ”preparatcentrerad” förklaringsmodell menar att preparaten producerar karaktäristiska alternativa mentala tillstånd som varierar beroende på de farmakologiska egenskaperna hos preparatet i fråga. Dessa effekter kan ändra, dämpa eller skymma manifestationer av psykisk ohälsa och kan därigenom vara användbara för en del klienter med dessa problem. I denna modell finns det fortfarande en roll för försiktig och klok förskrivning av vissa psykiatriska preparat i vissa situationer.

Den ”preparatcentrerade” förklaringsmodellen medför en förändrad relation mellan klient och förskrivare. I stället för att centrera diskussionen kring vilken intervention som anses lämplig för ett specifikt tillstånd eller en specifik diagnos kan klienten använda sjukvården och sitt nätverk för att fråga om och diskutera med sin läkare vilken sorts läkemedelseffekt, sett till evidens från randomiserade studier, som skulle kunna vara användbar i just deras specifika situation. De kan bedöma vilka fördelar och nackdelar ett tillstånd producerat av psykofarmaka skulle innebära.

Klienter som redan tar psykiatriska preparat kan vilja reflektera kring vilka läkemedelseffekter som de upplever och hur dessa effekter kan ha påverkat deras liv. De kommer vilja balansera positiva effekter de upplever att de fått mot negativa eller obehagliga effekter och evidensen för biverkningar vid långtidsanvändning. Klienter som vill sluta med sina preparat, antingen för att de är stabila eller för att de känner att de inte har hjälpt, behöver få information om preparatets natur innan de kan bestämma sig för den bästa metoden för att sluta. 

Den ”preparatcentrerade” förklaringsmodellen belyser hur intag av psykofarmaka alltid är en känslig balansgång mellan nytta och skada. De nyttoeffekter som läkemedlen har är en del av ett läkemedelsinducerat tillstånd som skiljer sig från kroppens och sinnets normala tillstånd. Intag av psykoaktiva droger undertrycker ofta aspekter av vår mentala och känslomässiga funktion i större eller mindre grad. Detta kan vara användbart vid tillfällen då någon är upptagen av oroande och påträngande tankar eller upplevelser eller har fastnat i en känslomässig återvändsgränd. Frågan är om dessa fördelar är värda minskningen av den normala variationen av känslor och mentala förmågor.

Även om många klienter har fått rådet att ta psykiatriska preparat under lång tid även efter att problem har försvunnit så är evidensen för fördelarna med långtidsbehandling begränsad och risken för skadliga effekter ökar med långtidsanvändning. Av den anledningen kan det vara logiskt att sluta med förskrivna preparat i många situationer och det är viktigt att professionella ger stöd till sina klienter i att sluta så säkert som möjligt.

Mycket av materialet i den här sektionen är en förkortad och uppdaterad version av material samlade i ”A Straight Talking Introduction to Psychiatric Drugs” av Joanna Moncrieff, utgiven av PCCS Books med förläggarens tillstånd.