Farmaka har varit en grundpelare i psykiatrisk behandling sedan 1950-talet. Nuförtiden står de flesta som får någon typ av hjälp från psykiatrin på en eller flera mediciner. Allmänläkare förskriver också dessa preparat till miljontals människor.

De psykiatriska sjukhusen hade även innan 50- talet en omfattande förskrivning av psykofarmaka, speciellt lugnande medel, som också kunde skickas med hem vid utskrivning. Dessa medel sågs mest som ett kemiskt verktyg för symptombegränsning, och var annars inte särskilt uppmärksammade. 1,2 Under 50- och 60-talen introducerades ett nytt utbud av farmaka inom psykiatrin, och gradvis förändrades då åsikterna kring hur dessa egentligen fungerade. Till skillnad från den gamla tidens preparat sågs de inte enbart som medel för att framkalla användbara men primitiva sedativa eller passiva tillstånd. I stället trodde man att de faktiskt agerade för att motverka bakomliggande psykiatriska sjukdomar.

Hur psykofarmaka namngetts visar på detta antagande. ”Anti-psykotiska” tros agera på den biologiska avvikelse som ger symptom på psykos eller ”schizofreni”. ”Antidepressiva” tros ändra på orsakerna till depressiva symptom. ”Stämningsstabiliserande” tros hjälpa till att korrigera processen som ger upphov till onormala skiftningar i sinnesstämningen. Till sist anses ”ångestdämpande läkemedel” kunna rikta in sig på den biologiska mekanism som ger ångest.