I denna guide kommer vi att fokusera på evidens för effekt från randomiserade kontrollerade studier, men vi kommer även att titta på andra typer av evidens för att beskriva de psykiska och fysiska förändringar som olika typer av läkemedel ger upphov till. När man överväger om ett läkemedel är effektivt eller inte anses randomiserade kontrollerade studier i allmänhet ge de starkaste bevisen, och expertvägledning baseras på resultat från randomiserade studier om sådana finns tillgängliga. I randomiserade kontrollerade studier av psykofarmaka jämförs psykofarmaka med en så kallad kontrollbehandling, vilket ofta är placebo, det vill säga overksam substans. Randomiseringen, lottningen, det vill säga slumpmässig fördelning till de olika behandlingsalternativen är viktig, eftersom den kan neutralisera effekter av sådant som tillståndets naturliga förlopp samt allmänna faktorer som kan tänkas ge förbättring som till exempel att träffa en specialist. För att vara ännu mer noggrann så kan det förekomma så kallad blindning då vare sig behandlare och försökspersoner vet vilka som fått verksam substans eller placebo. Studier som genomförs på detta sätt kallas “dubbelblinda” randomiserade kontrollerade studier.

Man kan slå ihop resultatet av flera olika studier av samma behandling och får då en så kallad meta-analys. Dessa anses ge evidens av hög kvalitet men en meta-analys är bara så bra eller dålig som de ingående studierna. En meta-analys som är baserad på dåliga studier samlar bara deras felaktigheter så resultatet kan bli ännu mer missvisande än de ursprungliga studierna.

Randomiserade kontrollerade studier utvecklades för att bedöma resultatet av olika behandlingar för fysiska sjukdomar. Det är inte lätt att använda dem för psykiska tillstånd och det finns flera svårigheter med att tolka de resultat man får.

4.1.1 Mätningens tillförlitlighet

Mänskliga känslor och handlingar är något unikt som inte kan beskrivas och kvantifieras på samma sätt som vi mäter fysiska saker. Det är därför inte helt tydligt vad mätningar av psykiska symptom egentligen betyder.

4.1.2 Förnekandet av psykofarmakarelaterade förändringar

Den mesta forskningen bygger på teorin om sjukdomsspecifika effekter av psykofarmaka. Därmed missar man ofta att notera de allmänna effekter som preparaten har på fysiskt och psykiskt fungerande och ser i stället dessa som förändringar av en underliggande ”sjukdom”. Men det är så att dessa allmänna verkningar kan förändra människors upplevelser och beteende utan att påverka något underliggande problem.

4.1.3 Missvisande publicering

Det är vanligare att studier som visar bra resultat för ett psykofarmaka blir publicerade än studier som visar att de inte har effekt eller är skadliga.1 Dessutom lyfter studierna ofta fram just de mått som är mest fördelaktiga för preparatet.1 Mått som inte visar bra verkningar eller visar på skadliga verkningar kanske inte publiceras eller göms undan i finstilt text.

En del läkemedelsföretag har visat sig gömma undan resultat som inte visar bra resultat för deras substans.2 Men läkare, forskare och redaktörer har alla en del i att forskning som visar substansen i bra dager oftare lyfts fram 48 medan de negativa effekterna inte uppmärksammas tillräckligt. Det finns en omfattande ekonomisk relation mellan dessa grupper och detta har visat sig snedvrida inriktningen, tolkningen och rapporteringen av forskningen.

4.1.4 Placebobehandlingen fungerar inte

Syftet med att använda placebo är att hindra deltagare och forskare från att veta om de får den studerade substansen eller inte. Det är därför som studier som använder placebo kallas för ”dubbelblinda”. Men i själva verket är det ofta lätt för deltagare i studier att veta om de får placebo eller den aktiva substansen. Detta beror på att den studerade substansen ger fysiska och psykiska förändringar oavsett effekten på något underliggande tillstånd. Möjligheten för att deltagarna kommer att upptäcka om de tar placebo eller aktiv substans ökar genom deltagarna får detaljerad information om substansens ”biverkningar”.

Detta betyder sannolikt att många studier som skall vara dubbel-blinda i själva verket inte är det. Många deltagare och några inblandade professionella har troligen möjlighet att förstå vem som tar den riktiga substansen och vem som tar placebo. Det har visat sig att i försök där deltagarna fick gissa vad de tog så upptäckte de flesta vilken slags tablett de hade fått.3 Om deltagare i studier har förhoppningar om att den aktiva substansen kommer att hjälpa dem så kan de ha en högre förväntan på förbättring om de tror att de får denna. Och vice versa, de kan ha lägre förväntningar om de tror att de får placebo. Skillnader i resultat efter behandling med placebo eller aktiv substans kan bero på dessa skillnader, snarare än effekter av den aktiva substansen.

4.1.5. abstinensreaktioner i kliniska studier

Många studier av både långtids- och korttidsbehandling utgår från deltagare som redan står på substansen som skall testas eller på något liknande. Detta betyder att deltagare som lottas till att få placebo avslutar sin tidigare pågående medicinering och därigenom kan utsättas för negativa abstinensreaktioner.4 Detta är särskilt bekymmersamt eftersom avslutningen av tidigare medicinering och övergång till placebo ofta är abrupt. Det kan därför vara så att många studier, speciellt de som utvärderar långtidsbehandling, noterar abstinensreaktioner i stället för en effekt av substansen.

Detta knippe av möjliga problem ger vid handen att det krävs försiktighet vid tolkning av forskning på effekter av psykofarmaka. Denna försiktighet gäller även formulerandet av riktlinjer.