3.2.5 Etik: vilka etiska principer kan vara relevanta i den här frågan?

Till sist väcker arbete med beroende av psykofarmaka både juridiska och etiska frågor som rör vikten av att terapeuter ska arbeta inom ramen för sin professionella kompetens och roll. Här kan det vara till nytta att vara uppmärksam på skillnaden mellan att ge medicinska råd och medicinsk information. Psykologiska terapeuter har naturligtvis ingen utbildning i att ställa medicinska diagnoser eller ordinera mediciner. De kan ändå ofta få frågor av klienter som önskar medicinsk information. Att diskutera vetenskaplig evidens och dela information och olika perspektiv med klienter när det kan passa är något helt annorlunda än att ställa diagnos och ordinera in- eller utsättning av psykofarmaka. Det är viktigt att vara tydlig med detta i kontakten med klienter.

Låt oss se på skillnaden mellan att erbjuda information till klienten (kallas ibland för psykoedukation) och att ge råd. Som terapeuter kan vi föredra att tala med våra klienter om vanliga yttringar – och hjälpsamma reaktioner på – en panikattack, snarare än att säga till dem vad de borde göra eller inte göra. Det första är en vanlig terapeutisk strategi som gör att terapeuter kan hjälpa klienter att tänka igenom och förstå vilka handlingsalternativ de har. Då kan klienten själv bestämma vad de anser är bäst eller mest hjälpsamt för dem. Det andra alternativet ger terapeuten en ”expertroll”, och riskerar att minska klientens autonomi och förmåga att själv fatta beslut. På samma sätt är det med terapeuten som erbjuder allmän information om effekterna av psykofarmaka – hen kommer inte med råd om vad klienten ska göra, utan erbjuder information så att klienten ska kunna fatta beslut enligt informerat samtycke, vilket är i linje med etiska riktlinjer. Klienten kan sedan själv bestämma hur hen vill agera.

Den här processen är uppenbarligen inte alltid okomplicerad, och kommer att påverkas av ett antal faktorer:

• Terapeutens skicklighet när det gäller att engagera klienterna på ett sätt som stöttar dem i att fatta informerade beslut, det vill säga beslut som grundar sig på en förståelse för fördelar och risker med 33 någon föreslagen behandling med psykofarmaka.
• Klientens förmåga att engagera sig i beslutsprocessen, vilket kommer att variera beroende på klientens personliga omständigheter, psykiatriska/psykologiska anamnes och aktuella grad av känslomässigt lidande.
• Klienternas förståeliga tendens att föredra interventioner som lovar omedelbar lättnad för deras emotionella smärta, snarare än mer långsiktiga intentioner vars effektivitet på sikt kan verka mindre säker.
• Ytterligare processer och omhändertagande kommer att behövas när en klient saknar den mentala kapaciteten att fatta informerade beslut om vad som är bäst för dem själva.

Det finns i dag inga riktlinjer om hur terapeuter ska hantera frågor om att börja eller avsluta behandling med psykofarmaka. De allmänna etiska principer som finns är fortsättningsvis grunden för vården. Terapeuter kan behöva fundera över vilka principer som kan tänkas vara särskilt relevanta när de arbetar med personer som tar, eller är på väg att avsluta behandling med psykofarmaka.
Till exempel tar BACP:s Etiska riktlinjer (2018)8 upp följande punkter:

• Att arbeta utifrån principen om informerat samtycke. Att hjälpa klienten att förstå möjliga för- och nackdelar av ordinerade psykofarmaka på den terapeutiska processen kan ses som en del av terapeutens ansvar för att försäkra sig om att klienten kan ge informerat samtycke. Detta ska inte blandas ihop med förskrivarens ansvar att informera klienten om fysiologiska och psykologiska effekter av. Det kan vara till hjälp för klienten att terapeuten stöttar den här processen, när det är rimligt, till exempel genom att hänvisa till relevanta kunskapskällor.
• Att respektera klientens intresse/bästa. Det kan inkludera att stödja klienten i att vara aktiv, eller, där det bedöms vara nödvändigt för terapeuterna att överväga att själva vara aktiva, för att förhindra påtaglig skada av klienten eller andra. Detta kan behövas när en förskrivare inte känner till eller känner igen tecken på abstinens eller effekterna av polyfarmaci, eller när klienten begär terapeutens medverkan.
• Att se till att hålla sig uppdaterad med senaste kunskap och färdigheter. Detta kan inkludera att terapeuter hänvisar till den evidens som inkluderas i det här dokumentet och att komplettera sin kompetens i de områden som föreslås.
• Att vara ansvarsfull och uppriktig. Detta innebär att vara öppen och ärlig mot klienterna och diskutera potentiella problem och risker som är förknippade med beroende av eller utsättning av förskrivna psykofarmaka, samt att erkänna psykofarmakas eventuella fördelar.
• Att visa respekt för kollegor. Medan det är viktigt att terapeuterna inte underminerar en klients relation med andra kollegor eller förskrivare kan de behöva vara förberedda på att stötta klienterna när denne haft dåliga erfarenheter eller fått dåliga råd.

Även om flera brittiska etiska riktlinjer (för t.ex. UKCP, BPS och NCS) står bakom dessa etiska principer behöver terapeuter själva reflektera och tillämpa de riktlinjer som gäller för dem inom ramen för sina egna specifika terapeutiska omständigheter och sin professionella arbetssituation, samtidigt som man tar hänsyn till specifika riktlinjer som kan finnas inom organisationen de arbetar inom.

Alla terapeuter bör vara uppmärksamma på att arbetet med frågor om beroende av psykofarmaka är på väg att bli ett alltmer kontroversiellt fält som dessutom befinner sig i snabb utveckling. Den snabba ökningen av kunskap kan göra det svårt för professionell rådgivning, inklusive medicinska riktlinjer, att hålla sig ájour, vilket gör att det finns en potential för betydande åsiktsskillnader bland dem som tar hand om klienten. Att prioritera klientens perspektiv och tillhandahålla ett säkert terapeutiskt utrymme där klienterna kan göra ett informerat val om hur de bäst ska gå vidare kommer därför att vara av största vikt. När terapeuter inte är överens med en förskrivares medicinska råd till klienten (exempelvis om terapeuten anser att råden vilar på felaktig eller gammal medicinsk information) kan de, med klientens godkännande, överväga att kontakta förskrivaren för att diskutera sin oro. Samtidigt vet vi att skillnader i professionell kunskap, såväl som variationer i hur en patient kan beskriva sig själv och sina problem, också kan leda till väl underbyggda skillnader i bedömning inom eller mellan team, mellan discipliner och arbetsplatser. Terapeuter behöver vara uppmärksamma på behovet av att kommunicera på ett genomtänkt, lyhört och artigt sätt med andra vårdgivare, medan man samtidigt har klientens bästa för ögonen i alla lägen (se not i 4.3 nedan)