Terapeut – detta ord fångar bredden av de olika samtalsterapeuter som är representerade av de organisationer och utbildningar som står bakom denna guide (till exempel socialarbetare, psykologer, psykoterapeuter och psykoanalytiker). Detta ord används för att det är praktiskt och syftar inte till att ta bort de skillnader som kan finnas mellan olika yrkesgrupper och olika metoder inom terapi.

Psykofarmaka – detta ord används genomgående för att beskriva all utskriven psykofarmaka inklusive antidepressiva, centralstimulerande, lugnande, ångestdämpande och så vidare, oavsett vem som har skrivit ut dem.

Klient – detta ord används i hela detta dokument för en person som träffar en terapeut för terapi.

Rebound-effekter– Rebound är ett engelskt ord som betyder studs och betecknar en övergående återkomst av de ursprungliga symptomen. Detta kan förstås som en sen abstinensreaktion med kortare eller längre tid innan den kommer.

Beroende – detta ord används genomgående i denna guide för att definiera ett fysiskt beroende av en drog. Detta syftar inte till att förringa betydelsen av föreställningar och psykologiska effekter av att ta eller avsluta intag av psykofarmaka. Det handlar enbart om att göra det tydligt att den forskning som återfinns i forskningsdelen av riktlinjen i huvudsak handlar om fysiskt beroende.

Agitation kan förstås som upprördhet, irritation, stark oro och uppvarvning

Denna riktlinje markerar även skillnad mellan följande begrepp:

”Beroende” snarare än ”missbruk” – denna åtskillnad görs av två skäl: begreppet ”missbruk” uppfattas i allmänhet handla om beroende av substanser som inte är utskrivna (som illegala droger och alkohol). Genom detta har, rätt eller fel, detta ord fått en negativ klang. Däremot så har begreppet ”beroende” i huvudsak undvikit denna association. Gruppen av människor som upplevt negativa verkningar av utskrivna psykofarmaka föredrar begreppet ”beroende”.

För det andra, i enlighet med språkbruket hos Public Health England så hänvisar ordet beroende till en anpassning till ett upprepat intag av ett psykofarmaka. Detta handlar vanligen om minskad effekt, så kallad toleransutveckling, och abstinensreaktioner (även om toleransutveckling inte förekommer med alla psykofarmaka).

”Psykofarmaka” i ställer för psykiatrisk ”medicinering” – denna åtskillnad görs eftersom ”medicin” definieras som en substans som används för att bota eller behandla en sjukdom eller ett medicinskt tillstånd eller för att lindra symptomen vid en sjukdom. Medan vissa människor upplever lindring från lidande är det omtvistat huruvida ”psykofarmaka” ”botar” eller ”behandlar” en ”sjukdom” eller ett ”medicinskt” tillstånd eller ”sjukdom”. Därför föredrar vi ordet ”farmaka”. Detta särskilt som definition för farmaka (det vill säga ”substanser som har en fysiologisk effekt”38) bättre fångar den vetenskapliga förståelsen för hur psykofarmaka fungerar. Vi har försökt att välja termer som inte är stigmatiserande, men vi förstår att vissa människor kanske inte identifierar sig med det språk som valts här.

Farmaka-baserad eller sjukdomsbaserad modell för verkningar av farmaka – denna åtskillnad görs för att klargöra hur psykofarmaka fungerar. Den sjukdomsbaserade modellen antar att psykofarmaka fungerar genom att helt eller delvis läka eller korrigera en underliggande ”sjukdom”. Den farmaka-baserade modellen hävdar i stället att psykofarmaka fungerar genom att skapa fysiologiska och psykologiska effekter, vilket alla psykofarmaka gör. Dessa verkningar kan uppfattas som bra eller dåliga. Denna riktlinje föredrar den farmaka-baserade modellen framför den sjukdomsbaserade modellen eftersom den bättre stämmer överens med den vetenskapliga grunden för hur psykofarmaka fungerar. Detta utvecklas mer i avdelning 2.