Oberoende av vilken modell vi som individer tycker är bäst när det kommer till att förstå och behandla psykisk ohälsa så kan vi konstatera att det sedan mitten av 1900-talet har funnits en växande kritik mot den biomedicinska modellen med tillhörande praxis. Enligt denna teori antas psykiskt lidande vara rotat i underliggande sjukdomsmekanismer eller biologiska defekter. Vi noterar nu att kritik mot detta synsätt kommer från både medicinskt och icke-medicinskt håll, och trots att modellens förespråkare vanligen kommer från det medicinska och psykiatriska yrkesfältet råder det idag även där en oenighet angående modellens nytta och giltighet. De olika åsikterna gällande den biomedicinska modellen kan därför inte längre enbart beskrivas som polariserande mellan olika teoribildningar. Liknande debatter förs dessutom inom akademiska, politiska, mediala såväl som inom brukarsammanhang. Det finns en växande oro över att sjukvårdens misslyckande inte enbart beror på bristande ekonomiska resurser och nedskärningar, utan istället kommer sig av att människors beteende och känsloliv blir medikaliserat på ett otillbörligt sätt som inte är hjälpsamt.

Vissa hävdar att nämnda medikalisering i sin tur har lett till att för mycket psykofarmaka skrivs ut,12,13 att stigmat kring psykisk ohälsa har blivit större14 samt att onödiga och skadliga långsiktiga förskrivningar ökar. De anser att effektiva behandlingsalternativ som efterfrågas och önskas har trängts undan.15,16

Till dessa argument har tillfogats ett brett ifrågasättande av värdet av psykiatriska diagnoser.17-21 Intressekonflikten mellan läkemedelsindustri, förskrivare och medicinsk forskning har debatterats,22-24 likaså avsaknaden av biomarkörer för ”psykisk sjukdom”, samt bristen på bevis gällande teorin om att psykiskt lidande beror på en kemisk obalans.22,15 Trots att förskrivningen av antidepressiva preparat konstant ökar verkar dessa läkemedel inte ge några kliniskt signifikanta fördelar jämfört med placebo för en majoritet av användarna.30-33 Det finns en ökande kunskap kring utsättningssvårigheter,34,4,5 likaså en ökande oro för hur långsiktig användning av psykofarmaka ofta är förenat med dåliga resultat och allvarliga biverkningar.3 Kritik av liknande slag har inte enbart framförts av psykologer, akademiker eller terapeuter, utan kommer också från psykiatriker som upplevt hur de psykiatriska perspektiv och behandlingar de hoppades på under 90-talet inte har kunnat leva upp till förväntningarna.

Precis som guidens läsare så har alla som varit delaktiga i sammanställningen av detta dokument en egen uppfattning gällande dessa frågor. Eftersom ingen guide kan skrivas utan sammanhang och eftersom vissa medarbetare har deltagit i denna debatt så är det viktigt att vara tydlig med hur det kan ha påverkat guidens innehåll.

För det första håller vi inte med om den alltmer omdiskuterade föreställningen att människor har psykiska sjukdomar i sina hjärnor som kan botas av psykofarmaka. I stället har vi den uppfattningen att psykofarmaka, likt alla psykoaktiva substanser, ändrar våra sinnestillstånd på sätt som av olika individer kan uppfattas som olika hjälpsamt. Dessutom tror vi att psykofarmaka likt många andra psykoaktiva substanser kan ge biverkningar och orsaka abstinens, och att detta kan komplicera en människas tillfrisknande, speciellt om det inte erkänns.

Denna hållning påverkar också språket som används i guiden. Medicinska termer som ”sjukdom”, ”störning”, ”patologi” och ”dysfunktion” beskriver inte enbart lidandet som skildras, utan formar också hur detta lidande förstås och bemöts. Medicinskt språk skapar betydelser som inte alltid överensstämmer med hur terapeuter förstår psykiska svårigheter. En vanlig uppfattning bland psykologiskt intresserade är att det medicinska språket i stora drag tar för givet vad det önskar bevisa: att det beskrivna lidandet är medicinska ”sjukdomar”, ”störningar” eller ”patologier”. Många terapeuter ser lidande som en rationell reaktion på skada, trauma eller funktionsnedsättning, snarare än ett tecken på sjukdom. Ofta handlar den om ett rop på förändring. Det kan också bero på något som kan kallas ”socialt lidande”, alltså en ickepatologisk och stressande men fullt förståelig mänsklig reaktion på skadliga, sociala, relationella och miljömässiga faktorer i dåtid eller nutid.

Den här guiden kommer att undvika medicinsk terminologi när vi anser det möjligt. Detta eftersom medicinskt språk antar snarare än kan visa på biologiska orsaker till psykiskt lidande, och därmed skiljer sig från många terapeuters syn på samma sak. Vi kommer i stället att ta ickemedicinska beskrivningar i bruk, så som de som rekommenderas av the British Psychological Society.36 Det finns dock tillfällen där innebörden av de alternativa orden är oklar, så vissa medicinska termer har därför behållits för enkelhetens och läsbarhetens skull. Detta skall dock inte ska tas som ett godkännande av hela den medicinska innebörden. Citattecken har på vissa ställen använts för att utmärka omdiskuterade termer.