Antidepressiva med kortare halveringstid (såsom venlafaxin, paroxetin, duloxetin och imipramin) elimineras snabbare i kroppen (se även sektion 5.1). Antidepressiva som elimineras långsammare (t.ex. fluoxetin) möjliggör för att kroppen ska kunna återanpassa sig mer gradvis till ett tillstånd utan substansen och därför är abstinensreaktionerna oftast (men inte alltid) mindre allvarliga/uttalade.

5.2.1.2 Förekomst – Hur många upplever abstinensreaktioner?

En nyligen publicerad systematisk översikt över litteraturen kring nedtrappning från alla typer av antidepressiva (men framför allt SSRI), gick igenom 17 studier som innehöll data om hur stor andel av dem som tar antidepressiva också kommer uppleva abstinenssymtom när de försöker avsluta sin behandling.1 Bland dessa studier fanns små, industrisponsrade läkemedelsstudier men även stora oberoende online-enkäter riktade till människor som äter antidepressiva. Där framkom en förekomst på mellan 5 % och 97 %. Av de 17 studierna exkluderades tre på metodologiska grunder. *

De kvarvarande 14 studierna skiljde sig åt metodologiskt (de bestod av sex RCT-studier, fem naturalistiska studier och tre enkätstudier) och visade en förekomst på mellan 27 % och 86 %. När resultaten vägdes samman så blev det justerade genomsnittet för varje grupp:

• de sex RCT-studierna – 50,7 % (341/673)
• de fem naturalistiska studierna – 52,5 /127/242)
• de tre enkätstudierna – 57,1 % (1790/3137)

*Två exkluderade studier, som rapporterade låg förekomst (12 %), var “tabellgranskningar” av journalanteckningar (Coupland et al., 1996; Himei & Okamura, 2006) som är notoriskt svaga på grund av deras tilltro till att kliniker är medveten om, och registrerar, abstinensreaktioner. Ytterligare en studie, som rapporterade mycket höga incidenstal (97 %), bestod av 693 personer som alla deltog i ett nedtrappningsprogram där man tog hjälp av tapering strips (remsor med tabletter som gradvis minskar i dosering) (och där de svarade på en fråga om deras tidigare försök att sluta med sin medicinering) (Groot & Van Os, 2018). Detta urval bedömdes inte vara representativt eftersom det är osannolikt att människor som inte upplevt abstinensreaktioner kommer söka sig till ett nedtrappningsprogram. (Se 5.4.1 för information om nedtrappning)

Om man får liknande resultat från studier med olika metodik brukar man anse att resultatet är tillförlitligt. Man kan alltså med fog påstå att evidensen styrker att åtminstone hälften av de individer som försöker sluta med antidepressiva kommer att besväras av abstinensreaktioner (medianvärde 55 %).

5.2.1.3 Påverkar behandlingstiden med antidepressiva risken för abstinensreaktioner?

När studierna jämfördes så var det inget uppenbart samband mellan förekomst av abstinensreaktioner och behandlingslängd, men, såsom noterats ovan, så var informationen om behandlingslängd ofullständig. Det fanns däremot en del användbara data i vissa av studierna. Två studier hittade ingen signifikant skillnad i behandlingslängd mellan de som upplevde och de som inte upplevde abstinensreaktioner,2,3 vilket visar att abstinensreaktioner inte bara uppstår hos individer som har behandlats med antidepressiva under långa perioder. Både en internationell enkätstudie4 och en ännu större enkätstudie från Nya Zealand5,6 konstaterade att de individer som behandlats mer än tre år med antidepressiva hade signifikant högre risk för abstinenssymtom. Dessa fynd kunde emellertid delvis förklaras av ett större antal försök att sluta. Majoriteten av deltagarna i samtliga fyra av dessa studier hade behandlats med antidepressiva i månader eller år, varför studierna inte kunde bedöma om det kan föreligga en platå under de första behandlingsveckorna bortom vilken sannolikheten för abstinensreaktioner inte ökar för de flesta individerna.

5.2.1.4 Självrapporterat beroende

Ytterligare en metod för att försöka besvara frågan rörande förekomsten av abstinensreaktioner är att undersöka hur många människor som rapporterar att de blivit “beroende” av antidepressiva. Traditionella studier ignorerar detta ibland tabu-belagda område. Det finns emellertid relevant data på hur många användare som uppfattar antidepressiva som “beroendeframkallande”. Tre studier har undersökt detta och i dessa framkom siffror på mellan 27 % och 37 %. Av 192 individer som tog antidepressiva i Holland så beskrev 30% av dessa sina läkemedel som beroendeframkallande. De två stora onlineenkäterna konstaterade att 27 % av 1,5215 och 37 % av 943 personer4 uppfattade antidepressiva som beroendeframkallande. Det justerade genomsnittet för de tre studierna är 30,8 %. Även om det är svårt att extrapolera dessa resultat till hela gruppen som tar antidepressiva, så är det likväl viktigt att notera att nästan en tredjedel av individerna som ingick i studierna rapporterade att de upplever sig vara beroende av sina läkemedel enligt sin egen definition av begreppet.

5.2.1.5 Svårighetsgrad på abstinensreaktioner

Tyvärr har det varit ett otillräckligt fokus på frågor avseende svårighetsgrad på abstinenssymtom i randomiserade studier. Detta medför att de flesta data som finns tillgängliga avseende abstinensreaktionernas svårighetsgrad kommer från enkätundersökningar.1 Då det är svårt att överföra resultat från enkätundersökningar till hela gruppen människor som tar antidepressiva (exempelvis kan individer som upplever mer abstinenssymtom vara mer benägna att svara på enkätundersökningar på temat) så är generella uppskattningar svåra att göra. Likväl är uppgifterna från dessa enkäter viktiga då de indikerar att abstinenssymtomen kan vara mycket svåra för en andel av de som tar antidepressiva. Exempelvis framkom i en nyligen publicerad enkätstudie från Nya Zeeland att 46 % av 750 personer som upplevde abstinenssymtom graderade dessa som “svåra” till skillnad från “milda” till “moderata”5,6 vilket överensstämmer väl med de 43 % som svarade detsamma i en internationell enkätstudie.4 Vidare visade en nyligen publicerad studie från Holland att av 671 individer som upplevt någon form av abstinenssymtom, så graderade 51 % att symtomen var maximalt svåra på en 6-gradig skala. I en nylig internationell enkätundersökning på 605 individer, som alla uppgav sig uppleva abstinenssymtom på webbaserade forum för nedtrappning av antidepressiva, bad man deltagarna att på en skala på 0-10 gradera hur mycket abstinenssymtomen hade påverkar deras tillvaro. Den genomsnittliga graderingen var 8,4 där 41% upplevde den högsta graden av besvär på skalan.7

Procentandelen som valde de mest extrema nivåerna avseende allvarlighetsgrad i var och en av de fyra studierna varierade mellan 41 och 51 %, med ett justerat genomsnitt på 45,3 %. Oavsett vilken skala som användes, så rapporterade nära hälften av alla deltagare som uppgav abstinenssymtom i enkätundersökningarna, den högsta nivån av allvarlighetsgrad i de skalor som användes.

5.2.1.6 Upplevda svårigheter och längd avseende abstinensreaktioner

I en nylig enkätstudie från Storbritannien, fick 245 personer svara på frågan: “Hur lätt upplevde du att det var att sluta med din medicinering?”

• 20 % svarade “mycket lätt”
• 51 % svarade “ganska lätt”
• 29 % svarade “inte lätt alls”8

Av de 247 som fick frågan “Hur lång tid tog det att sluta med din medicinering?” svarade:

• 68 % “inom tre månader”
• 21 % “mellan tre och sex månader”
• 6 % “mellan sex och 12 månader”
•  5 % “mer än ett år”8

5.2.1.7 Längd på abstinensreaktioner

En nylig systematisk översikt som tittade på nedtrappning av antidepressiva identifierade 10 relevanta studier som hade samlat in data på durationen på abstinensreaktioner.1 Även om översikten inte kunde presentera säkra slutsatser avseende den genomsnittliga längden på abstinensreaktioner (på grund av hög metodologisk heterogenitet och hur längden rapporterades), så drog man slutsatsen att det är avsevärt större variation i abstinensreaktionernas längd än vad man tidigare trott. Nio av de tio studierna konstaterade att en signifikant andel användare upplever abstinensreaktioner över en vecka, medan sju av de 10 studierna visade att det inte är ovanligt att abstinensreaktioner varar i flera månader. Fynden i denna översikt överensstämmer med tidigare publicerade översikter. Exempelvis visade en översikt över kvantitativa studier och fallstudier från 2015 att abstinensreaktionerna endast hade gått i spontan regress (naturlig återhämtning) inom två veckor i fyra av 18 fallstudier (22 %). I två av fallstudierna pågick abstinensreaktionerna ännu ett år efter avslutad behandling. I studien drog man slutsatsen att abstinensreaktioner “vanligtvis varar några få veckor”, men man noterade samtidigt att “många varianter förekommer, inklusive… länge ihållande abstinensreaktioner”.9 I en nyare översikt, där man fokuserade på abstinensreaktioner relaterade till serotoninnoradrenalin- återupptagshämmare (SNRI), så drog man slutsatsen att “symtom vanligtvis debuterade inom några dagar efter avbruten behandling och varade i några veckor, även vid gradvis nedtrappning i minskande doser. Sent debuterande och/eller länge ihållande störningar uppstod också vilket man hävdade bör föranleda att “kliniker behöver lägga till SNRI på listan över substanser/läkemedel som potentiellt sett kan ge abstinenssymtom vid avbruten behandling”.9

Ännu längre tid för abstinensreaktioner har rapporterats av två undersökningar av användare som upplever besvär med nedtrappning. I en nylig internationell enkätstudie fick 605 människor med självrapporterade abstinensbesvär, frågan “Hur länge har du upplevt abstinenssymtom?”; 87 % svarade minst två månader, 59 % minst ett år och 16 % mer än tre år.7 En nylig innehållsanalys granskade innehållet i 137 online-inlägg om abstinensbesvär relaterade till antidepressiva. Den genomsnittliga längden på abstinensreaktioner var 90,5 veckor för 97 individer som tog SSRI och 50,8 veckor för 40 som tog SNRI. Även om ingen av dessa två studieresultat är representativa för alla som tar antidepressiva, så indikerar de likväl att det inte är så ovanligt som man ibland tror att abstinensreaktioner varar mer än ett år.1

5.2.1.8 Kvalitativa studier som fokuserar på nedtrappning av antidepressiva

Kvalitativa studier (patientberättelser) överensstämmer med och tjänar till att levandegöra de resultat som framkommit genom kvantitativ forskning.1 Nedan följer illustrativa exempel på personliga vittnesmål avseende svårighetsgrad och duration av abstinensreaktioner:

“Jag försöker i nuläget avvänja mig från Venlafaxin, vilket i ärlighetens namn är det värsta jag någonsin upplevt. Jag har hemsk yrsel och illamående varje gång jag sänker dosen.”

“Det tog mig nästan två år att sluta med Paroxetin och biverkningarna var fruktansvärda. Jag behövde till och med avsluta min anställning för att jag mådde så dålig hela tiden. Även nu när jag inte längre står på det så känner jag fortfarande elektriska stötar i hjärnan.”10

“Det tog mig två månader av ett rent helvete att sluta med antidepressiva. Det var avsevärt svårare än jag hade förväntat mig”

“Jag glömde ta Citalopram i två dagar och vaknade upp på morgonen med svår yrsel. Den var så pass extrem att jag föll omkull när jag försökte resa mig ur sängen, och jag kräktes.”6

“Abstinensreaktionerna som uppstår om jag missar att ta min tablett är svåra skakningar, suicidtankar, en känsla av för mycket koffein i hjärnan, elchocker, hallucinationer, hemska humörsvängningar. … jag är typ fast på dem nu då jag är för rädd för att försöka sluta.”11

“Även om det inte är någon tvekan att jag mår bättre med medicinen så har biverkningarna varit förödande – när jag försökt sluta – med “elstötar i huvudet, upprördhet sömnsvårigheter och humörsvängningar. Det betyder att jag inte har några andra alternativ för att hantera depressionen eftersom jag inte klarar av att sluta med medicinen”

“Att försöka sluta har varit en tuff kamp och har tagit mig år av försök, något som läkare borde ha mer kunskaper om och vara mer stöttande med.”12